Folkpartiet och skogspolitiken- en utstickare

Det var mycket glädjande att i slutet av förra veckan ta del av Svensk naturs (Svenska naturskyddsföreningens  medlemstidning) skogsenkät som är skickad till samtliga riksdagspartier och som rankar Folkpartiet som det parti som är skarpast, då vi ställer höga krav på balansen mellan de två skogspolitiska målen produktion och miljö.  ( se kommentarerna nedan)

 

Idag har Miljömålsberedning, där jag är Folkpartiets representant också överlämnat sitt delbetänkande om långsiktigt hållbar markanvändning till miljöminister Lena Eks statssekreterare Anders Flanking. Det har varit ett mycket gott samarbete mellan de fyra allianspartierna. Även om Folkpartiet hade velat gå längre vad gäller inte minst de statliga skogsbolagens naturvårdsinsatser.

Men Folkpartiet kan nog känna en viss stolthet över förslagen kring en tydligare skogsvårdslag, som ökar tryggheten för skogsägaren men också ger samhället ett bättre sanktionssystem med större rättssäkerhet, vattenfrågorna kopplade till skogen, ökat varierat skogsbruk- läs kontinuitetsskogsbruk, samt kopplingen förvaltarskap- äganderätt, en koppling som är i sann liberal anda.

 

 

 Kommentar till enkät om skogspolitiken (Sveriges Natur)

På den övergripande frågan (fråga 1) om det behövs en ny skogspolitik svarar förvisso alla fyra regeringspartierna ett samfällt ”nej”. Men dessa partier har format denna politik under sju år, så det förvånar inte. Tittar man närmare på enskilda svar framstår (FP) som skarpast, då de kräver en mer aktiv skogspolitik för att klara balansen mellan produktion och miljö. (M) vill visserligen ”beivra lagbrott” men är otydliga när det gäller behovet av att skärpa själva lagen.

Det finns tydliga skiljelinjer inom både regeringsblocket och oppositionen. Folkpartiet sticker ur hakan och visar än en gång sin gröna sida, genom att avvika från ”regeringslinjen” i flera frågor. (FP) är öppna för att lägga skogslagstiftningen i miljöbalken (fråga 2), man är tydligast av regeringspartierna om förbättrad hushållning med skog (fråga 5) och man bejakar principen om skogsbrukets ekonomiska ansvar (fråga 3). Men även moderaterna gillar ekonomiska styrmedel, som CO2-skatt, och man vill gärna ”utveckla nya styrmedel” och ”värdesätta ekosystem och [---] tjänster”.

Ett annat parti som sticker ut, fast åt andra hållet, är ”alliansens gröna röst”, alltså centerpartiet, som här framstår som närmast naturvårdsfientliga i skogspolitiken. Centern svarar ”nej” på frågan om skogsbrukets ekonomiska ansvar och vill inte ha en ny princip motsvarande ”förorenaren betalar” Det enda övriga parti som säger nej till detta är något överraskande (S) men deras svar antyder att de möjligen läst in något annat i denna frågeställning. Mindre förvånande är kanske att (C) inte anser det behövs tydliga begränsningar av markägarens förfoganderätt (fråga 4). Som enda (!) parti anser (C) att det inte behövs bättre hushållning med skog. Av motiveringen framgår att partiet jämställer ”skog” med ”kubikmeter”. Att det har gått några decennier sedan (C) var riksdagens mesta miljöparti är sorgligt uppenbart.

Riksdagens största parti socialdemokraterna, som ju också stått bakom den skogspolitik som under många år format våra skogar, är vaga i flera av sina svar och framstår inte som särdeles progressiva i frågan om ny skogspolitik. Man vill förändra skogspolitiken, men inte föra in lagen under miljöbalken. Man svarar – förvisso på oklar grund – nej på frågan om skogsbrukets ekonomiska ansvar (fråga 3) och man vill, i likhet med (C) inte ha styrmedel för att optimera skogens klimatpåverkan.

Den enda fråga som förenar alla de sju partier som besvarat enkäten är att skogspolitiken bättre ska samordna hur skogen används. Det som idag är splittrat på myndigheter, markägare och andra aktörer behöver mer samordnad planering. I vart fall i denna fråga ett frö till en bred konsensus i riksdagens att bygga vidare på.

Dra inte undan benen för det palestinska folket! Behåll biståndet!

Om utgångspunkten för oss är dels humanitärt bistånd till det palestinska folket, dels att skapa möjlighet att bygga upp en kapacitet för att stå redo att klara en egen statsbildning, vid en framgångsrik tvåstatslösning vore det ytterst allvarligt om Sverige sviker!

Om vi börjar ifrågasätta möjligheterna att uppnå en tvåstatslösning, vilket mod ingjuter vi då i alla de grupper, alla de människor som gör sitt yttersta för att detta skall ske?

Det vore ett svek att ge upp. Är det någon gång Gazaborna och människorna på Västbanken fortsatt behöver stöd och kapacitetsuppbyggnad är nu, när världens strålkastarljus är på andra drabbade områden.
Skulle vi dra undan 200 miljoner skulle det innebära att hjälp med vatten och elförsörjning stryps.

Hur orkar man då kämpa vidare?

Tänk om, Gunilla Carlsson!