Anita Brodén har frågat mig vilken ambition jag har att under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet driva frågan om att skydda naturmiljön i Arktis.
Arktis utgör en utmaning av växande betydelse. Inte minst genom klimatförändringen blir de arktiska frågorna allt viktigare för det internationella samfundet. Sverige ska självfallet vara aktivt i arbetet för att skydda människor och ekosystem i Arktis. Dessa frågor ligger dock till stora delar inom de olika staternas nationella jurisdiktion. Inte desto mindre pågår för närvarande en rad aktiviteter för att öka skyddet av Arktis miljö inom ramen för Arktiska rådets arbete liksom det gör även inom ramen för arbetet i andra internationella organisationer.
När Sverige i maj övertar ordförandeskapet i Arktiska rådet för en två-års period är arbetet med att skydda den känsliga miljön i området centralt. Vi arbetar inom Regeringskansliet nu med att ta fram ett ordförandeskapsprogram för denna period. Sverige har höga ambitioner att gripa sig an dessa frågor.
Stockholm den 25 februari 2011
Carl Bildt
söndag 27 februari 2011
onsdag 23 februari 2011
Fördöm diktatorn Gaddafis våldsmetoder
Gadaffi har proklamerat krig mot de sina. Det kan inte vara annat än början till slutet för en despot. Omvärlden behöver ge folket allt stöd då de får betala ett högt pris för sin längtan efter frihet och demokrati.
Det var minst sagt förvånande att vår utrikesminister inte tog ställning och uttryckte sin avsky över det fruktansvärda våld som nu utspelas i Libyen. Att tala om "stabilitet" och "rimlig utveckling" leder inte för alla av oss tankarna till frihet och demokrati.
Tack och lov har Jan Björklund visat på den rakrygghet och tydlighet som krävs. Se nedan:
Jan Björklund: Libyerna förtjänar frihet
Libyens brutala diktatur har de senaste dagarna visat sig från sin sämsta sida. Obeväpnade demonstranter har dödats. Kravet från folket är mänskliga fri- och rättigheter. Att Libyen använder stridsflyg för att skjuta på fredliga och obeväpnade demonstranter visar på en desperation och en brutalitet som är helt oacceptabel. Khadaffis vidriga agerande förtjänar vårt skarpaste fördömande.
Tunisien, Egypten, Bahrain, Iran, Jemen, Jordanien, Algeriet och nu Libyen. Vi har under de senaste månaderna fått se något som många trodde var omöjligt i arabvärlden. Fredliga demonstranter har samlats med krav på öppna demokratiska samhällen, yttrandefrihet och utveckling. Människor som har varit förtryckta i årtionden har nu börjat uttrycka sin önskan efter något nytt. Kraften i protesterna har fått diktaturer på fall. Det är fantastiskt!
Islamisterna har under lång tid varit de som förutsatts stå för en eventuell revolution i dessa länder. Men de här demonstrationerna tillhör inte islamisterna. De tillhör folket.
Demonstrationerna visar att diktatorerna i arabvärlden lever på övertid. Västvärlden, EU och Sverige måste kraftfullt stödja de som tar över, för att hjälpa länderna att slå in på en demokratisk väg. Liberaler och demokrater som vill ta ansvar för en ny utveckling ska få den hjälp de behöver.
Folkpartiet har under många år kämpat för att demokratimålet ska vara en del av biståndet. Vi hade rätt. Utveckling och demokrati går hand i hand. Demokratibiståndet blir allt viktigare. Organisationer som exempelvis
HYPERLINK "http://www.silc.se/
Det var minst sagt förvånande att vår utrikesminister inte tog ställning och uttryckte sin avsky över det fruktansvärda våld som nu utspelas i Libyen. Att tala om "stabilitet" och "rimlig utveckling" leder inte för alla av oss tankarna till frihet och demokrati.
Tack och lov har Jan Björklund visat på den rakrygghet och tydlighet som krävs. Se nedan:
Jan Björklund: Libyerna förtjänar frihet
Libyens brutala diktatur har de senaste dagarna visat sig från sin sämsta sida. Obeväpnade demonstranter har dödats. Kravet från folket är mänskliga fri- och rättigheter. Att Libyen använder stridsflyg för att skjuta på fredliga och obeväpnade demonstranter visar på en desperation och en brutalitet som är helt oacceptabel. Khadaffis vidriga agerande förtjänar vårt skarpaste fördömande.
Tunisien, Egypten, Bahrain, Iran, Jemen, Jordanien, Algeriet och nu Libyen. Vi har under de senaste månaderna fått se något som många trodde var omöjligt i arabvärlden. Fredliga demonstranter har samlats med krav på öppna demokratiska samhällen, yttrandefrihet och utveckling. Människor som har varit förtryckta i årtionden har nu börjat uttrycka sin önskan efter något nytt. Kraften i protesterna har fått diktaturer på fall. Det är fantastiskt!
Islamisterna har under lång tid varit de som förutsatts stå för en eventuell revolution i dessa länder. Men de här demonstrationerna tillhör inte islamisterna. De tillhör folket.
Demonstrationerna visar att diktatorerna i arabvärlden lever på övertid. Västvärlden, EU och Sverige måste kraftfullt stödja de som tar över, för att hjälpa länderna att slå in på en demokratisk väg. Liberaler och demokrater som vill ta ansvar för en ny utveckling ska få den hjälp de behöver.
Folkpartiet har under många år kämpat för att demokratimålet ska vara en del av biståndet. Vi hade rätt. Utveckling och demokrati går hand i hand. Demokratibiståndet blir allt viktigare. Organisationer som exempelvis
HYPERLINK "http://www.silc.se/
lördag 12 februari 2011
Frihetslängtan har segrat- värdigheten och stoltheten återvunnen
Egyptierna har rest sig och visat omvärlden att de på ett fredligt sätt kunde besegra envåldshärskaren som i 30 års tid kuvat sitt folk.
Människor vittnar om en återvunnen värdighet och stolthet över att vara egyptier . Omvärlden kommer att ha anledning att omvärdera fördomar och synsätt gentemot det arabiska folket. Det är nyttigt.
Att bygga demokrati är dock en lång och mödosam process. Måtte folket ha det tålamod som krävs och den tillfälliga militärledningen den klokskap och lyhördhet som också är nödvändig.
Den demokratipräriebrand som startat kommer att bli svårsläckt. Tack och lov.
Människor vittnar om en återvunnen värdighet och stolthet över att vara egyptier . Omvärlden kommer att ha anledning att omvärdera fördomar och synsätt gentemot det arabiska folket. Det är nyttigt.
Att bygga demokrati är dock en lång och mödosam process. Måtte folket ha det tålamod som krävs och den tillfälliga militärledningen den klokskap och lyhördhet som också är nödvändig.
Den demokratipräriebrand som startat kommer att bli svårsläckt. Tack och lov.
torsdag 10 februari 2011
Upprättelseutredningen föreslår ceremoni, ekonomisk ersättning och krafttag för att det inte skall upprepas
Äntligen presenterades också denna utredning- en i raden av utredningar som tagit upp den vanvård som förekommit i samband med att barn omhändertogs och placerades på institutioner(barnhem) och familjehem.
Kollegan Jan Ertsborn och jag har engagerat oss i denna fråga, under förra mandatperioden tillsammans med dåvarande riksdagskollegan Agneta Berliner.
Nu gäller det att Maria Larsson visar stor handlingskraft.
Pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna i riksdagen 2011-02-10
Brodén och Ertsborn (FP):
Krafttag mot vanvård av barn
– Vi kräver krafttag för att säkerställa att omhändertagna barn inte vanvårdas. Vi kräver också upprättelse för de människor som i sin barndom utsattes för vanvård, misshandel och övergrepp på institutioner och i fosterhem.
Det säger Jan Ertsborn, Halland, och Anita Brodén, Norra Älvsborg, riksdagsledamöter (FP), i samband med att Upprättelseutredningen idag torsdag 10 februari överlämnar sitt slutbetänkande till folkhälsominister Maria Larsson.
Brodén och Ertsborn har skrivit riksdagsmotioner om problemet med vanvård av barn i flera års tid.
– Många människor har, på grund av samhällets underlåtenhet, hamnat i livslånga utanförskap när det gäller utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet, säger Brodén.
– Det viktigaste är förstås att se till att detta aldrig händer igen. Det minsta samhället nu kan göra är att ta sitt fulla ansvar och ge upprättelse åt alla berörda för att på så vis kunna sätta punkt, säger Ertsborn.
Folkpartiet har lagt en rad förslag för att stärka rättigheterna för barn som placeras i samhällets vård. Läs mer här:
Rapport om den sociala barn- och ungdomsvården Ansvaret för de glömda barnen
Kollegan Jan Ertsborn och jag har engagerat oss i denna fråga, under förra mandatperioden tillsammans med dåvarande riksdagskollegan Agneta Berliner.
Nu gäller det att Maria Larsson visar stor handlingskraft.
Pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna i riksdagen 2011-02-10
Brodén och Ertsborn (FP):
Krafttag mot vanvård av barn
– Vi kräver krafttag för att säkerställa att omhändertagna barn inte vanvårdas. Vi kräver också upprättelse för de människor som i sin barndom utsattes för vanvård, misshandel och övergrepp på institutioner och i fosterhem.
Det säger Jan Ertsborn, Halland, och Anita Brodén, Norra Älvsborg, riksdagsledamöter (FP), i samband med att Upprättelseutredningen idag torsdag 10 februari överlämnar sitt slutbetänkande till folkhälsominister Maria Larsson.
Brodén och Ertsborn har skrivit riksdagsmotioner om problemet med vanvård av barn i flera års tid.
– Många människor har, på grund av samhällets underlåtenhet, hamnat i livslånga utanförskap när det gäller utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet, säger Brodén.
– Det viktigaste är förstås att se till att detta aldrig händer igen. Det minsta samhället nu kan göra är att ta sitt fulla ansvar och ge upprättelse åt alla berörda för att på så vis kunna sätta punkt, säger Ertsborn.
Folkpartiet har lagt en rad förslag för att stärka rättigheterna för barn som placeras i samhällets vård. Läs mer här:
Rapport om den sociala barn- och ungdomsvården Ansvaret för de glömda barnen
fredag 4 februari 2011
Utvecklingen i Egypten kommer att ha påverkan i hela regionen
Hopp om en demokratisk utveckling blandas med oro över ett fundamentalistiskt brödraskapsövertagande. Den politiska framtiden i Egypten kommer att ha avgörande betydelse för Israel och de palestinska områdena. Människans längtan och strävan efter sociala reformer, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati måste vi göra allt för att stödja.
För en tid sedan deltog jag som paneldeltagare vid ett Mellanösternseminarium där utgångspunkten var panelens personliga upplevelser i samband med besök i Israel/Palestina. Detta panelsamtal beskrev senare Siewert Öholm i raljanta ordalag.
Jag inledde vid detta tillfälle mitt anförande med att berätta om min frikyrkliga Israelvänliga bakgrund och den chock jag upplevde när jag såg effekten av den långvariga ockupationen. Den förtvivlan jag vid detta besök kände gav mig mod och kraft att vilja medverka till arbete för dialog, fred och försoning. Att det krävs mod har jag fått uppleva åtskilliga gånger då frågan är synnerligen känslig, inte minst om man dristar sig till att också kritisera den demokratiska staten Israels politik på olika punkter.
Irans ständiga hot liksom Hamas våld gentemot Israel skall rätteligen också hårt kritiseras. Våld i alla dess former och brott emot Mänskliga rättigheter måste alltid fördömas, oavsett vem som utövar detta.
Vid mina fortsatta resor i området har jag alltid varit angelägen att ha kontakt med såväl israeliska som palestinska representanter, inom såväl den politiska som den ideella sektorn.
Vid det aktuella panelsamtalet tog jag tillfället i akt att lyfta fram Parents Circle och en kväll på Bildas center i Jerusalem då jag för första gången fick lyssna till representanter från denna organisation. En israel/palestinsk organisation där samtliga medlemmar mist en nära anhörig i samband med konflikten.. Sorgen delar de men istället för att fastna i hatet går de ut tillsammans och manar till fred och försoning. Den kvällen har för alltid etsat sig fast i mitt minne.
Jag tog också tillfället i akt att berätta om den lutherske prästen Mitri Raheb från Betlehem, som initierat såväl ett college som ett kulturcentrum i anslutning till sin kyrka. Han är en stor förebild för mig , som inspirerad av sin kristna tro, ingjuter framtidstro och hopp.
Både det israeliska och det palestinska folket har rätt att leva i fred, säkerhet och inom internationellt erkända gränser.
Båda sidorna måste respektera internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Sverige och EU förordar en tvåstatslösning där parterna själva förhandlar om gränserna, säkerheten, samt flykting och Jerusalemfrågan. Skall en fred bli möjlig kan ingen av sidorna vidta åtgärder som försvårar eller föregriper en förhandling, vilket dessvärre ständigt sker.
Jag är övertygad om att fred kan uppnås, men inte genom vare sig Kassamraketer, ockupation, bosättningar eller nya murar. Fred handlar istället om vilja, respekt, dialog, försoning och mänskliga rättigheter.
Detta hade jag förväntat mig att Siewert Öholm kunde fördjupat sig i, istället för att raljera över personliga vittnesbörd ,studieresor han inte deltagit i, eller enskildas engagemang att verka för Mänskliga rättigheter , internationell humanitär rätt samt demokrati i hela regionen.
För en tid sedan deltog jag som paneldeltagare vid ett Mellanösternseminarium där utgångspunkten var panelens personliga upplevelser i samband med besök i Israel/Palestina. Detta panelsamtal beskrev senare Siewert Öholm i raljanta ordalag.
Jag inledde vid detta tillfälle mitt anförande med att berätta om min frikyrkliga Israelvänliga bakgrund och den chock jag upplevde när jag såg effekten av den långvariga ockupationen. Den förtvivlan jag vid detta besök kände gav mig mod och kraft att vilja medverka till arbete för dialog, fred och försoning. Att det krävs mod har jag fått uppleva åtskilliga gånger då frågan är synnerligen känslig, inte minst om man dristar sig till att också kritisera den demokratiska staten Israels politik på olika punkter.
Irans ständiga hot liksom Hamas våld gentemot Israel skall rätteligen också hårt kritiseras. Våld i alla dess former och brott emot Mänskliga rättigheter måste alltid fördömas, oavsett vem som utövar detta.
Vid mina fortsatta resor i området har jag alltid varit angelägen att ha kontakt med såväl israeliska som palestinska representanter, inom såväl den politiska som den ideella sektorn.
Vid det aktuella panelsamtalet tog jag tillfället i akt att lyfta fram Parents Circle och en kväll på Bildas center i Jerusalem då jag för första gången fick lyssna till representanter från denna organisation. En israel/palestinsk organisation där samtliga medlemmar mist en nära anhörig i samband med konflikten.. Sorgen delar de men istället för att fastna i hatet går de ut tillsammans och manar till fred och försoning. Den kvällen har för alltid etsat sig fast i mitt minne.
Jag tog också tillfället i akt att berätta om den lutherske prästen Mitri Raheb från Betlehem, som initierat såväl ett college som ett kulturcentrum i anslutning till sin kyrka. Han är en stor förebild för mig , som inspirerad av sin kristna tro, ingjuter framtidstro och hopp.
Både det israeliska och det palestinska folket har rätt att leva i fred, säkerhet och inom internationellt erkända gränser.
Båda sidorna måste respektera internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Sverige och EU förordar en tvåstatslösning där parterna själva förhandlar om gränserna, säkerheten, samt flykting och Jerusalemfrågan. Skall en fred bli möjlig kan ingen av sidorna vidta åtgärder som försvårar eller föregriper en förhandling, vilket dessvärre ständigt sker.
Jag är övertygad om att fred kan uppnås, men inte genom vare sig Kassamraketer, ockupation, bosättningar eller nya murar. Fred handlar istället om vilja, respekt, dialog, försoning och mänskliga rättigheter.
Detta hade jag förväntat mig att Siewert Öholm kunde fördjupat sig i, istället för att raljera över personliga vittnesbörd ,studieresor han inte deltagit i, eller enskildas engagemang att verka för Mänskliga rättigheter , internationell humanitär rätt samt demokrati i hela regionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)